Istället för gravar

Mellan de stora krigen blev inrättandet av skyddsrum ändå ett föremål för svensk lag. Enligt en fallande turordning ritades de bombsäkra rummen sedan in i våra större och mindre samhällen, som en brådskande försiktighetsåtgärd och ett angeläget inslag i landets beredskapsplan. Tillsammans med neutralitetsförklaringar och passerande tysktåg skulle skyddsrummen ge oss möjlighet att skjuta den sista vilan på framtiden. Här ligger de än, insprängda som bergrum eller nedgrävda under våra skolor och bostadshus, som 65 000 livlinor med omkring sju miljoner skyddsplatser. Och i händelse av luftangrepp över svenskt territorium är det kanske hit vi lyckas fly.

Men vi är inte bara våra kroppar. Lika betydelsefulla var skyddsrummen för att säkra samhällets ordning av bärande strukturer. Som evakueringsplatser för regering, myndigheter och infrastruktur. Och vi kan se lämningar av dessa intressen i Söderhamn, hur upplevelsen av omvärldens våld och andras nöd kröp närmare och åt sig in i Västra Berget. För här, i skydd av den massiva tyngden från sten och jordlager, vilar två parallella salar. Vid krigs- eller katastroftillstånd skulle den här typen av berganläggning fungera som upplagsplats för mobila omformare och säkerställa strömförsörjningen till järnvägen genom att transformera elnätets 50 Hz till 16 2/3 Hz. De här rummen, med sina väldiga stenfilterportar, innebar alltså vissa garantier för en oavbruten tågtrafik – förflyttningen av människor, varor, kapital och ideologiska gränser – och bidrog på så sätt till samhällets motståndskraft och välfärd. Men förskonade från bombanfall, för bomberna slog i alla fall inte ner här, och med den nedrustning som följde efter kalla kriget fick dammet svepas in i fukt och lägga sig som en hinna över salarna. Kvar var bara tomheten. Och mörkret.

I sammanhanget vill utställningen Istället för gravar låsa upp och frigöra en sekvens av tankesprång; en associativ kedjereaktion av konstverk som snuddar vid 1900-talets materiella arv av försvars- och beredskapsplanläggningar. De där försöken att, till snart nog vilket pris som helst, undvika det egna samhällets ruin och överlista döden. Utifrån sina olika begrepp kan verken samtidigt säga något om vår tids behov av skydd, om tolkningsföreträden ifråga om skyddsvärden och intressekonflikter i form av överlevnadsstrategier.

De fullskaliga krigen utkämpas någon annanstans. Men den utstuderade precisionen i dagens asymmetriska krigföring, med spridningen av desinformation och attacker mot civila, kan också ta över och verka i den vardag där kriget bara är någonting vi läser om. Genom normaliseringsprocesser och små förskjutningar som lägger band om våra språk och vill få oss att betrakta andras liv som osörjbara och mindre än mänskliga; att vi gör deras liv och överlevnad till något som antas spela mindre roll. Det där snedvridna våldet. Beredskapens oförsvarara obalans och döda vinklar. Och vilka är vi i allt det här? Vem har egentligen tillgång till utrymningsvägar och beskydd? Vilka av oss står istället inför flyktvägar som är avskurna eller lågt prioriterade? Hur kan vi, i relation till verkliga hot och väldfärdsstatens hjärnspöken, försvara oss mot egna och andras rädslor? Och, oavsett om vi får leva i freds- eller krigstid, för vem fortsätter tågen att gå?

Erik Anderman och Joakim Forsgren
Utställningens curatorer