Under rådande omständigheter

Utställning på Gävle konstcentrum 28 mars - 10 maj 2020

Marken under oss är osäkrad. Det blir tydligt nu, också för många av oss som inte har haft förmågan eller viljan att se det tidigare. För här, i skenet av coronapandemins spridning över världen, skälver våra etablerade samhällsordningar till. Mycket är ovisst. Och med de förändrade villkoren – där nationsgränser sluter sig allt mer, skolor tvingas stänga och restriktionerna kring sociala sammankomster skärps för att förhindra ytterligare smittspridning – faller vår tillvaro av uppgjorda planer gärna isär. Av nödvändiga skäl går mycket på sparlåga och vår business as usual ställs in på många håll. Här är vår vanemässiga framfart tillfälligt avbruten och charterparadisen får vänta. För vi kan inte längre röra oss på samma sätt som förr.

Med utställningen Under rådande omständigheter tar vi ett steg tillbaka från vår ursprungliga tanke. Här hade vi länge förhoppningar om att äntligen kunna bjuda in till och mötas i den danske konstnären Pia Rönickes gestaltade kartläggning av olika spår i länets föränderliga skogslandskap. Men så som situationen är nu, med alla vidtagna försiktighetsåtgärder, tvingas vi skjuta den planerade utställningen Drivande skog, med sitt flerkanaliga videoverk och sina rumsliga installationer, på framtiden. Istället har vi, med stor respekt för allvaret, tänkt om och försökt hitta andra sätt att navigera i den situation som vi befinner oss i. Här får vi fortfarande ta del av en konstnärlig rörelse genom skogen. Men nu som en fönsterutställning där två äldre videoverk av Rönicke tar oss med på en botanisk expedition genom den mexikanska molnskogens särskilda klimat, dess artrikedom och frigörelse från sitt koloniala arv. I relation till denna utblick, där skogen får vara en livsmiljö på ett annat sätt än vad vi ofta ser här i Skandinavien, visar vi också ett funnet material från det tidigare skogsmuseet Silvanum; en progressiv institution som till slut förlorade sitt samlade begrepp om skogen. Här ser vi delar av ett större fondmåleri, den spade som användes vid skogsmuseets hörnstensläggning, ett litet men omsorgsfullt inramat färgfotografi från när Silvanum måste ha varit helt nytt och ett pluggbrätte som tömts på sina plantor men som fortfarande kan säga något om det industriella skogslandskapets långa rader av odlad tall och gran. Och som en möjlig utgångpunkt för vidare reflektion blir de båda konstverken och de museala fragmenten tillgängliga från utsidan av konsthallen, när mörkret fallit på och vi kanske tar en promenad längs Gavleån. För oavsett om vi tar de här promenaderna för att skingra våra tankar eller för att få nya perspektiv på vår omvälvande tillvaro, är vi övertygade om att konsten och kulturen har förmågan att bära med sig våra blickar i riktningar som vi annars hade kunnat rusa förbi; att konstens nyanserade samhällsskildringar och performativa skärpa behövs mer än någonsin.

För läget är ostadigt och lätt att förvilla sig i. Och det riskerar att leda till överilade beslut och självupptagna prioriteringar. Men det skulle också kunna bidra till sociala, politiska och ekologiska eftertankar. En potentiell omställning där vi får chansen att avlära oss de principer och beteenden som vanligtvis är normerande och som i stor utsträckning utarmar våra omgivningar – där vi har svårt att bry oss, så länge det bara är andra arter som stryker med. Kanske kan vi istället förhandla fram en ordning som är mer ömsesidigt hållbar och cirkulär i sin balans, en förändring i våra förhållningssätt till omvärlden som får vara vägledande och rådande när corona-krisens efterskalv har lagt sig.

Pia Rönicke RÖNICKE

Words for Forest

22.30 min, 2018, 16mm, ljud

Verket Word for Forest är ett slags reseskildring som tar oss med från Köpenhamn till Santiago Comaltepec i Oaxaca, Mexiko. Verket utgår ifrån den handgripliga förflyttningen av ett frö (Dioon) från Mexiko, där det samlades in av den danske botanikern Frederik Liebmann 1842, till den Botaniska trädgården i Köpenhamn. Genom verket återvänder vi till fröväxtens ursprungliga livsmiljö, det unika ekosystemet i molnskogen. Molnskogen i denna bergsregion har en exceptionellt omfattande biologisk mångfald, där specifika ekar och tallar växer sida vid sida med ett rikt växtliv som inte finns någon annanstans.

I Santiago Comaltepec förvaltas och vårdas skogen av samhället, av den ursprungsbefolkning som länge levt i detta område men som inte alltid haft rätten att bruka marken. Både den spanska kolonialmakten och den mexikanska staten har tidigare gjort anspråk på och tvingat till sig kontrollen över skogen. Men sedan 1980-talet kämpade samhället för skogens rättigheter. Och genom "comunalidad" (ett begrepp som närmast kan översättas med gemensamhet) blev skogen allmän mark där endast de naturligt fallna träden får brukas.

I Rönickes verk följer vi skogsguiden Don Felipes röst när han talar om skogen på såväl det lokala språket chinantec som spanska. Verket uppmanar oss att lyssna på rytmerna i språket, på skogens nyanserade ljud och att verkligen försöka se variationerna i de många ormbunkarna. Det bjuder in till ett annat sätt att förhålla sig till våra omgivningar; en alternativ hållning till den globala kapitalismens paradigm och krav om evig produktion - en möjlig väg bort från förlorade livsmiljöer och massdöd.  

Silva depressa

3.51 min, 2017, animation

Titeln Silva depressa (sv. den deprimerade skogen) refererar till alla de latinska namn som systematiskt har spridit sig över världen och hur de har gjort anspråk på att ringa in och beskriva olika arter utifrån en särskild ordning. Verket är baserat på de litografier (1895) som skapades i relation till botanikern Frederik Liebmanns vetenskapliga fältstudier i Mexiko, där han samlade in mer än 50 000 växtprover. Men genom Rönickes animation frigörs växterna från sina fastlåsta och pressade positioner, här kommer de till liv samtidigt som landskapet runt omkring dem riskerar att försvinna helt i historiens dimbankar och förändrade klimat.

Pia Rönicke (f. 1974 i Roskilde, Danmark) bor och arbetar som konstnär i Köpenhamn. Hon har tidigare ställt ut på bland annat Overgaden och Den Frie i Danmark samt på internationella utställningar vid Heine Onstad Kunstcenter i Oslo, Apexart i New York, Tate Modern i London och GIBCA i Göteborg. Rönicke är utbildad vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn samt vid California Institute of the Arts. Sedan 2019 forskar hon vid Konsthögskolan i Malmö (PhD).

Utifrån sina konstnärliga undersökningar av naturtillstånd och människans relation till miljön återkommer hon ofta till herbariet och den politiska betydelse som vilar över dessa florasamlingar. I sina gestaltningar bjuder Rönicke in till omläsningar av de pressade växterna och synliggör hur de kan säga någonting mer om tidigare antaganden inom vetenskaperna, om systematikens definitioner och om koloniala förhållanden genom historien, men också om de ekologiska och sociala problem som vi lever med och tvingas fly från i vår samtid.

Funnet material (Silvanum)

Kuliss

Akryl på masonit, fragment av större fondmålning, okänd konstnär.

Första spadtaget

Spade med ingraveringen “Landshövding John Lingman”

Museets samlade begrepp om skogen

Färgfotografi, skinn, textil, trä, okänd fotograf

Den optimerade föryngringsytan

Pluggbrätte i plast

Skogsmuseet Silvanum invigdes 1961 efter att ha ritats fram  av arkitekterna Erik Herløw (från Köpenhamn) och Sven Wranér (Stadsarkitekt i Gävle). Här var den träspånstäckta fasaden tänkt att anknyta till skog och skogsnäring och genom byggnadens stora fönsterpartier skulle närheten till naturen också bli påtaglig inifrån museet. Här förenads ett naturvetenskapligt och humanistiskt kunnande i utställningar om bland annat geologi, skogsbruk och skogshistoria. Och genom sina samlingar bidrog museet till ett bildande begrepp om vad skogen kunde vara.

Men Skogsmuseet Silvanum lades sedan ner 2002 och planerna på ett nytt skogsmuseum i Ockelbo blev aldrig verklighet. Istället spreds museets samlingar lite för vinden. Vissa delar återfinns numera på skogsmuseerna i Siljanfors, Särna och Lycksele medan annat - så som fondmålningens skildring av ett förflutet landskap (Kuliss) - slumpmässigt dyker upp i Jädraås (omhändertagen av byaföreningen) eller - som i fallet med spaden, fotografiet och det monokroma pluggbrättet – bidar sin tid i bortglömda vrår av Silvanums byggnadskropp. Det (åter)funna materialet är dammigt och fragmentariskt men kan ändå, eller kanske just därför, ge en vag bild av en annan tid: när det första spadtaget togs vid byggstarten av en ny institution som ville berätta om skogens alla betydelser, och vilken tillförsikt inför framtiden som det måste ha kommit ur. Hur kan vi förstå och förhålla oss till våra skogslandskap idag?