Innan jorden går under - om åtta musikskapares arbete i kristid - Camilla Dal

På uppdrag av Region Gävleborg har åtta tonsättare och musiker komponerat musik utifrån det rådande läget, som del i en särskild utlysning av särskilda uppdrag till kulturskapare under Coronapandemin 2020. Musiklivet har genomgått stora förändringar under året, de flesta scener har stängt ner, turnéer och festivaler har ställts in.

Men behovet av att uppleva och skapa musik har inte försvunnit. Uttrycksbehovet är lika stort och skiftande som alltid, vilket märks under lyssnandet. Där finns allt från folkmusik och klassisk opera till ambient dansmusik, pianopop, nutida konstmusik, progressiv rock och elektroakustisk musik. Det visar på bredden i Gävleborgs musikliv.

Det är givetvis svårt att jämföra verk som placerar sig så olika rent genremässigt, men när jag lyssnade, vilket jag gjorde utan att ha läst några verkbeskrivningar, upplevde jag tydligt hur verken grovt låter sig indelas i två grupper, vilka kan sägas representera två grundläggande förhållningssätt.

Den första gruppen har skapat verk som direkt uttrycker och gestaltar de känslor som isoleringen och pandemin väcker, en krisreaktion med konflikt, oro, frustration och stress, där viruset attackerar och fokus vänds inåt när situationen bearbetas på djupet. De ger en ögonblicksbild av läget vi befinner oss i. Här finns reflektion, smärta och ensamhet, en gestaltning av sinnestillstånd och skeenden, samt ett tydligt sökande efter nya vägar.

Verken i denna grupp hör hemma i den konstmusikaliska fåran, två verk för soloinstrument, ett elektroakustiskt hörspel samt en klassisk sångcykel. Här återfinns kontrabasisten Anna Holm Eks uttrycksfulla ”Kris för solokontrabas”, musikern och tonsättaren inom elektroakustisk musik och ljudkonst Per Moneeos drabbande ”Unexpected Phases”, violinisten Lisa Rydbergs djupt talande solostycke ”Viridis”, och operasångerskan Himani Grundströms fint varierade sångcykel bestående av de tre sångerna ”Lenas Sång”, ”Satun Laulu” och ”Cancao De Fernando”

Hos den andra gruppen urskiljer jag en strategi som fokuserar på ett större perspektiv, det eviga, universella, med mindre av konflikt och kamp och mer fokus på lugn, tröst och sådant som väcker livsglädje. Här finns känslor i en skala från sorg och vemod till naturkänsla och dansglädje och uttrycken skiftar från folkmusik till elektronisk popmusik, dansmusik och progressiv rockmusik.

De jag sorterat in i denna grupp är folksångerskan Emma Härdelins ”Koral Till Människan”, musikläraren och musikern Kevin Sumners elektroniska, smått Beatlesdoftande ”Isolation Drummer”, svängiga skogstechnon ”Roots Remedy” av Martin Zeidner som är dj och gör elektronisk dansmusik, samt Rikard Sjöbloms, rockmusiker inom progressiv rock, naturnära och trösterika ”Ett Rum Utan Tak”.

De verk som skapats ger en lägesbild från skilda utgångspunkter vilket är mycket spännande. Hälften av musikskaparna bor i Gävle, övriga kommer från Hudiksvall, Söderhamn, Ljusdal och Sandviken.  Det säger något om villkoren, att det är lättare att leva och verka i en större stad än på landsbygden och att fler sökanden därför kom från Gävle.

Jag noterar också att allt fokus ligger på västerländska musikformer. I framtiden behöver det mångkulturella samhället synliggöras och ta sin rättmätiga plats även i kulturlivet, vilket inte är ett specifikt regionalt problem utan en övergripande kultur- och samhällsfråga.

Viktigt att påpeka är också att verken kom till under en fas i pandemin då minskad smittspridning gav hopp om att det snart skulle vara över. Nu blev det inte så och i skrivande stund, i december 2020, är det ingen som vet när läget kommer att ljusna igen.

Pandemin synliggör sårbarheten i kulturlivet på ett smärtsamt sätt. Många förlorade sina uppdrag och inkomster från en dag till en annan, särskilt drabbade är frilansare som är beroende av livescenen. Klyftor inom kulturlivet blir synliga, mellan frilansare och egenföretagare som står utanför trygghetssystemen och de som är anställda av institutioner eller har andra arbeten vid sidan av. Det går inte att blunda för hur förtvivlad situationen är för många, och de stödpaket som hittills delats ut har inte räckt till.

Vad pandemin i slutändan kommer att kosta i förlorad skaparkraft och förlorade möjligheter är i nuläget omöjligt att säga. Visst finns många positiva saker i vår samtid, Region Gävleborg pekar i sin utlysning på preppingrörelsen, en ökad medvetenhet om miljö- och klimatfrågor, medmänsklighet och kreativitet i civilsamhället.

Att förmå omfatta allt det positiva när man själv befinner sig mitt i stormen kan nog ändå vara svårt.  Det beror på hur mycket ens situation påverkas, inte minst ekonomiskt. Men flera av musikskaparna ha kommit igång med digitala konserter och presentationer och flera av dem har gjort nya insikter och fått input som de kommer att ha nytta av även efter pandemin.

Oavsett vilka andra idéer som funnits med i spelet upplever jag att de åtta musikskaparna på olika sätt och med framgång lyckas uttrycka den märkliga situation som råder, med fysisk distansering och isolering, stora delar av det sociala livet förlagt till nätet, en otrygghet och osäkerhet om vad som komma skall.

Intervjuer

Under arbetet med artikeln kontaktade jag fyra av musikskaparna för en djupare intervju.  Urvalet baserar sig på att jag ville ha en bredd gällande genrer, uttryck och känsloläge i musiken.

Det blev en mycket givande kontakt som dels ökade min insikt om svårigheterna för livemusiker under pandemin samt hur viktigt det är att kulturarbetare får stöd och uppdrag i den rådande situationen, dels gav det inblickar i konstnärliga arbetsprocesser och det engagemang som finns, ett engagemang som i vissa fall sträcker sig bortom den egna professionen.

Jag tycker det är lika bra att tonsättarna får tala med egna ord. Intervjuerna är utförda i november 2020. 

AHE: Anna Ek Holm, EH: Emma Härdelin, RS: Rikard Sjöblom, PM: Per Moneeo

Anna Holm Ek:

Jag känner igen mig mycket i ditt verk, tycker att du uttrycker isoleringen mycket träffande och gripande, och sorgen, pendlingen mellan hopp och förtvivlan och som helhet en rörelse från kamp och mörker till ljus. Det är stämningar jag tycker att jag genomgår hela tiden. Jag och säkert många med mig hoppades nog i somras att det värsta skulle vara över. Nu blev det inte så. Så på sätt och vis befinner vi oss någonstans mitt inuti din musik just nu. Där finns en spänning mellan tillstånd och rörelse. Hur tänker du kring det?

AHE:  När jag läser dina första rader åker jag rakt in i en känslosfär. Någon som jag inte känner har berörts av musiken jag skrivit och spelat in. Hela arbetet får en mening och jag känner mig tacksam och lättad.

För mig är kopplingen mellan musik, dans och bild oerhört stark och allt det är kopplat till känslor och sinnesstämningar. Tillstånd har samma betydelse för rörelse som pauser har för musik. De är förhållanden som förstärker varandra, som ljus och mörker.

Upplevelsen av pausen beror på vad som kommer före pausen. Energin i en rörelse lever kvar i ett tillstånd och blir till nya rörelser. Ett tillstånd kan vara laddat med massor av rörelse som i panik, där spänningen mellan handlingsförlamning och explosion är påtaglig.

Det finns en improvisatorisk känsla i ditt flöde, har du arbetat med impro som en del av processen?

AHE: Improvisation är livsviktigt, det ger liv och ja, det finns som en del av skapandeprocessen. I det här stycket har jag använt mig av tre tolvtonsserier och följer därmed vissa regler som rör den tekniken, men inom de ramarna har jag i huvudet improviserat fram musiken.

Om du tänker tillbaka på din ursprungliga idé, förändrades den under processens gång?

AHE:  Min ursprungliga idé med kontrabassolostycket ”Kris" var att fånga flödet av och mellan olika känslotillstånd och faser som upplevs under en kris. Jag tänkte på allt från en begynnande känsla av odefinierbart obehag till frustration och förtvivlan, sorg och uppgivenhet, reflektion, hopp, beslutsamhet och aktion.

Därefter började bearbetningsprocessen för att förtydliga nyanser och hitta en balans utan att komma ifrån känslan av det ostrukturerade inre livet, som är en stor del av hela idén.

För mig var det ett nytt sätt att skriva på, att frångå förväntad form och struktur för att beskriva det som är svårare att sätta fingret på. På det sättet har jag fått nya erfarenheter, men den ursprungliga idén med stycket lever kvar och jag vill fortsätta att utforska det spåret.

Hur påverkar den rådande situationen musiken och specifikt ditt skapande?

AHE:  Den rådande situationen delar vi alla, även om varje människas upplevelse är unik.  Vi behöver känna det vi har gemensamt, inte minst i en kris som innebär isolering. Musik och annan konst är då oumbärlig. Det ger mig bränsle i det ögonblick jag förstår att det har betydelse för andra om jag skapar musik.

Liveframträdanden ger i särklass de starkaste upplevelserna, tycker jag. Att inte få spela med någon är riktigt smärtsamt. Ensemblespel förlöser energi och väcker inspiration. Hade jag inte fått uppleva det, hade jag inte blivit musiker.

Innan vi flyttade till Gävle, vilket vi gjorde precis innan pandemin bröt ut, spelade jag ibland med Gävle symfoniorkester. Jag såg fram emot att få vikariera fler gånger där och på andra ställen i Gävleborg, men det blev stiltje och jag sökte istället en utbildning på högskolan, ”miljöstrateg”. Det är en relativt ny utbildning, som verkligen ligger i tiden och jag får många värdefulla insikter.

Per Moneeo

Ditt verk träffar som en smock i mellangärdet. Du har verkligen lyckats fånga känslan av stress, hot och panik som pandemin återkommande väcker hos många och inte minst hos mig. I din beskrivning läser jag att det skapar ett lugn att vara mitt i pandemin. Men jag upplever en återgång till det stressade stadiet, nu när pandemin tar fart igen. Så ditt verk känns verkligen dagsaktuellt. Samtidigt beskriver det ett krisförlopp som kan handla om många tillstånd och händelser. Vad tänker du kring det?

PM: Idén var att försöka skildra min personliga upplevelse av pandemins olika stadier. 

Pandemins första fas handlade för mig om hur vi kan läsa om hur andra länder har drabbats av pandemin, och det för oss känns väldigt långt bort. Något sånt kan väl inte drabba oss?

Fas två gick från ett vardagligt känslomässigt normalläge, till fullt kaos och panik på bara ett par timmar, ett tillstånd som vi alla blev helt överrumplade av.

De övriga faserna i pandemin blev av en helt annan karaktär i verket, som för mig handlade mycket om känslan att befinna sig i ett ekonomiskt och känslomässigt vacuum, isolering och ensamhet. Det partiet i stycket kan upplevas ha en vacker klang, men handlar mer om ett tillstånd av delirium, hur livet kan upplevas flyta iväg i någon slags virtuell febrighet.

Om du tänker tillbaka på din ursprungliga idé, förändrades den under processens gång?

PM: Jag såg framför mig att verket skulle innehålla en stor del ljudmaterial från nyhetsrapporteringar, kända tal och utlåtanden från media. När jag väl provade de idéerna så märkte jag att upplevelsen direkt förflyttades från vad jag ville förmedla med mitt verk. När man hör kända röster och citat som man känner igen, så förflyttas känsloläget till den personens identitet.

Det var en känslomässig förflyttning som jag absolut inte vill få med i mitt verk. Istället valde jag att använda ljudmaterial som bland annat består av fältinspelningar från mina resor i några av de länder som har drabbats hårdast, och samtidigt har blivit utpekade av övriga världen som roten till pandemin. Hur känns det egentligen att bo i ett land som övriga världen skyller pandemin på?

Hur påverkar den rådande situationen musiken och specifikt ditt skapande?

PM: Att försörja sig som frilansande kulturarbetare på landsbygden är svårt även i vanliga fall.  När restriktionerna slog till i våras, slogs i princip alla jobb bort under fötterna, på bara ett par dagar.  Och så såg det ut för de flesta frilansare inom musiksektorn.

Jag jobbade med en av de sista konserterna innan nedstängningen av kulturlivet, med Bo Kaspers Orkester på Gävle konserthus. Jag minns den märkliga känslan att titta ut över en salong med endast ett fåtal personer i publiken trots att konserten var slutsåld.  Musiken betydde helt plötsligt så mycket mer och hela känslan var – är det här den sista konserten vi får uppleva innan jorden går under?

Jag har tvingats titta på nya försörjningsmöjligheter och det har faktiskt väckt en lust att skriva mer musik i andra genrer än de jag arbetat med på senare år.

Jag och min livskamrat och närmsta kollega Iréne Moneeo har med duon Moneeo mött en helt ny publik genom de digitala artist talks vi publicerat i videoformat i våra digitala kanaler. Formatet passar oss perfekt och vi kommer definitivt att fortsätta med det.

Emma Härdelin

Din koral är mycket vacker, samtidigt oerhört sorgsen och melankolisk. En betraktelse över människans existens, liv, död, naturen, universum. Här finns en evighetsaspekt. Många tänker mer än annars på existentiella frågor nu under pandemin, hur ser du på din och musikens roll i det?

EH: Jag tror att musik spelar stor roll i människors mående, vi vill gärna lyssna på något som förstärker våra känslor när vi känner både sorg och glädje, Min tanke var att skriva något som berör det existentiella men utan någon religiös aspekt.

Kan musiken vara till tröst, en kraft som hjälper människor att överleva?

EH: Absolut. Jag tror att psalmerna har haft den funktionen på den tiden som människor faktiskt trodde på de ord de sjöng. Idag är de ju för väldigt många mera en utsmyckning som hör till kyrkliga ritualer. Nu lyssnar man på, eller sjunger annat när man vill känna sina känslor. Världens sorgligaste kärleksballad, eller bästa feelgood låten på hög volym för att stå ut, få vara ledsen, eller bli glad.

Om du tänker tillbaka på din ursprungliga idé, förändrades den under processens gång?

EH: Jag upplever att idén jag hade förverkligades under processens gång, men att jag fick stanna upp och göra om när jag upplevde att resultatet inte blev som jag hade tänkt.

Jag har inspirerats av Svenskt visarkivs gamla inspelningar från Gammelsvenskby i Ukraina, där ålderdomliga melodier levt kvar med texter ur den svenska koralboken från 1697.  Min tanke var att skriva något som liknande dessa gamla psalmer, men för den moderna ickereligiösa människan.

Resultatet blev en meditativ vaggviseliknande koral eller bön, kanske till och med likvärdig en jojk. En betraktelse över livet, döden och tiden, att de vandrar vid vår sida hand i hand, självklara och orubbliga.

Hur påverkar den rådande situationen musiken och specifikt ditt skapande?

EH: Den rådande situationen påverkar min livssituation väldigt mycket, eftersom jag sedan 17 års ålder försörjt mig genom konsertverksamhet. Nu har jag behövt hitta nya vägar för att kunna fortsätta vara musiker på heltid.

Mina band med svenska medlemmar har kunnat ses för att repa och göra vissa liveframträdanden. Stringsisters som har medlemmar över halva jordklotet har fått ställa in spelningar i både Canada och USA men vi har setts några gånger via zoom bara för att prata och ha trevligt.

Min trio Triakel firar 25 år som band i år och vi hade planerat att fira det med turnéer i Tyskland och Sverige. Istället har vi 25års-jubileumskonserter live, men digitalt. Vi har haft tittare ifrån ett tiotal länder, det känns jätteroligt.

Jag kommer framöver att hålla digitala kurser med visutlärning, genom studieförbund. Inget av detta hade hänt utan pandemin. Den har tvingat oss att hitta andra kreativa vägar än de fysiska, vilket vi i efterhand kommer att ha mycket nytta av.

Rikard Sjöblom

När jag lyssnar på din låt tänker jag att det är viktigt att vara snäll mot sig själv i den här märkliga och svåra tiden. Att hitta en frihet bortom isolering och mörker och våga ge sig hän åt fantasins flykt. Jag upplever en evighetsaspekt med en ljus och lekfull grundton. Har du några knep för att inte dras ner i oro och nedstämdhet?

RS: Att hålla sig kreativ är ett bra sätt, att hitta olika sätt att vara kreativ. Det var bra att få ett uppdrag där jag kunde utgå från pandemin. Det blev en hyllning till skogen. Det finns något svenskt med skogen, något vemodigt och samtidigt upplyftande. Naturens roll i musiken finns även hos 70-talsproggen och artister som t ex Merit Hemmingsson.

Att vara ute i skogen var otroligt skönt, naturen är en stor hjälp. Jag bodde nära skogen då jag arbetade med projektet och kunde lätt komma ut.

Har musiken och skapande en särskilt betydelse nu under pandemin?

RS: Både och, jag känner att detta att livesidan inte finns gör det jättesvårt. Det är lätt att hamna i ett ifrågasättande. Men jag har alltid älskat att spela in och tycker det är roligt att spela in på egen hand. Streaming av musik innebär en distans, det är svårt, man får så mycket av en levande publik.

Om du tänker tillbaka på din ursprungliga idé, förändrades den under processens gång?

RS: Ja, den förändrades lite grann, jag hade tänkt göra det lite längre, men det blev så att jag kortade ner ett flersatsigt verk till ett stycke med fyra delar. Jag gillar att gestalta känslor instrumentalt, så progressiv rock passar mig bra. Det finns mycket musik inom genren som är gjord med hjärta och passion. Den ligger också nära klassisk musik med teman, olika satser och så.

Mitt verk är inspirerat av promenader i skogen och jag hade först tänkt spela in instrument ute i skogen, men jag flyttade under tiden jag arbetade med stycket, så det blev inte så.

Hur påverkar den rådande situationen musiken och specifikt ditt skapande?

RS: Väldigt mycket blev inställt, som två längre turnéer i somras. I samband med senaste skivsläppet gjorde vi en Gungfly-spelning med 40 pers i publiken som också streamades.  Nu finns bara inspelningsjobb kvar. Jag spelar in ett album med det engelska band jag spelar med. Vi skulle just nu ha spelat in livetagningar i England, men nu får vi lov att spela in var för sig vid datorn istället.

Förutom den ekonomiska biten, det är ju jättesvårt när det inte finns några jobb, så tar det bort så mycket glädje att inte kunna spela med och för andra, allt kokar ändå ner till verkliga möten. Jag gillar mest att göra saker irl, även om digitala möten också kan vara häftigt.

I den här tiden kan musiken ge hopp och uttrycka känslor av sorg, den kan vara ett sätt att bearbeta det svåra. Musiken finns alltid där och hjälper till.

Jag hade också tur som precis innan pandemin bröt ut fick ett deltidsjobb inom kulturskolan, utan det hade allt varit ännu svårare.