När verkligheten gör rymdäventyren överflödiga och glesbygden till en frihetsfaktor - Stefan Westrin

En tecknare sitter och lutar sig över sitt ritbord. En tankebubbla över hans huvud. ”Suck”. Så enkelt kan ett dramatiskt 2020 gestaltas. Det är i Gustaf Lords skisser i serieform som rutan dyker upp. Och av alla de bilder från bild- och formgenren i den power point-redovisning av regionens särskilda uppdrag jag får titta på så är det nog den som mest omedelbart, mest intuitivt slår an någonting hos mig. ”Suck”. Lite så var ju också min vår och försommar. Kanske ganska mycket så.

Jag höll precis på att göra färdigt några reportage när det allt mer började visa sig att det här kanske var någonting som var på allvar. Det var bra reportage, sådana som jag hade hållit på med länge. Sådana som inneburit att jag hade tagit reda på en massa saker, vunnit människors förtroende, tagit deras tid och energi och så vidare. Men redan när jag skrev färdigt dem kände jag en impuls att ge upp. Jag fick kämpa emot den, för jag ville ju göra klart och gå vidare, men jag kände på mig att de här jobben aldrig skulle komma att publiceras. Så skulle det också bli.

För de följande månaderna skulle allt handla om Corona. De uppdrag som handlade om att till exempel recensera teaterföreställningar blev naturligt nog avblåsta, eftersom det inte blev några teaterföreställningar. All annan typ av journalistik som jag brukade ägna mig åt blev satt åt sidan. Att mina två större reportage aldrig publicerades var en tydlig signal. Det här var ingenting som någon hade tid att ägna sig åt just nu. Och apropå just nu: allt blev väldigt mycket just nu. Ofta med just de orden och ett kolon framför tidningarnas rubriker, som alltid hade en räkning av de döda överst och intervjuer med olika experter på virus, smittspridning och matematik längre ner. Corona ersatte nästan alla andra ämnen, och korta, snabba liveuppdateringar ersatte långsammare journalistik.

Jag tänker att det här är en bild av kollektiv rädsla. När en individ ställs inför ett plötsligt hot kommer dess perifera seende att försvinna. Det finns inte längre energi till nyanserna, nu gäller det att försöka få syn på den fara som är precis framför ögonen. Pulsen stegras och en massa adrenalin börjar utsöndras. Andningen går upp i halsen. Alla långsamma kroppsliga system sätts på undantag. En primal reaktion som vi evolutionärt utvecklade redan under den tid vi var reptiler utspelades under våren kollektivt och offentligt i alla dessa JUST NU, i versaler och i signalröd färg.

Efter ett tag slutade jag helt att jobba. Det kändes som att den dörren var stängd. Och eftersom jag också slutade träffa folk under en period, blev försiktig med att ens gå utanför hemmet, blev allt underligt tyst och stillastående, samtidigt som dramatiken rasade därute. Alltså: ”Suck”.

”Plötsligt kändes det inte så kul att teckna rymdinvasioner längre”, skriver Gustaf Lord i en annan serieruta. Världen gled helt självmant in i apokalypsscener som den genren vant oss vid, men med en trist twist.

”Vi har nog aldrig varit så nära att leva i en Hollywood-blockbuster som vi är nu”, säger Gustaf Lord när jag ringer upp honom.

”Men den är grå och diskbänksrealistiskt vardaglig och har inga av de spexiga specialeffekter som man hade fått för sig att den skulle ha”.

Konstnären Samira Englund skriver också under på den tydliga känslan av uppdelning mellan ”världen utanför” och den egna, privata verkligheten hemma. Det är den senare som finns omkring henne mest omedelbart förstås. Nu mer än någonsin. Sedan i våras har hon bara hållit sig hemma i Rengsjö, förutom något enstaka besök i grannkommunen. När hon läser nyheter och kollar av hur vänner och bekanta har det, de som bor i städer, är det ”nästan som att läsa fiktion, någon konstig dystopi”, säger hon. ”Det är svårt att få någon verklighetskänsla kring för jag upplever det inte”.

Egentligen var det tänkt att 2020 skulle bli ett helt annat år för henne. Hon hade otroligt mycket inbokat, så mycket att hon säger att hon inte riktigt förstår hur hon tänkte att hon skulle hinna med allt. Tre separatutställningar på olika gallerier, två grupputställningar, och ett residens i Bergmangårdarna på Fårö, Gotland. Av detta blev intet, åtminstone inte i år. I tomrummet som uppstod blev det någonting annat i stället. Vi ska återkomma till det.

Jag förhör mig lite med både Gustaf Lord och Samira Englund om ekonomisk oro efter året som gått. För egen del började jag i våras på allvar fundera på att byta jobb, och har väl inte helt slutat med det än. För kan man ens bygga en tillvaro kring en situation som är så uppenbart skör? Hur var det för Samira Englund, som skulle ha så många utställningar på galleri? Har hon känt oro? ”Jo, det är klart, men det har jag alltid ändå”, säger hon.

För Gustaf Lord verkar det vara något liknande. Han refererar till en oneliner som hans kollega Emily Ryan formulerade under våren. Kontentan var ungefär att den här våren visar att ”om alla skulle börja leva som jag så skulle världsekonomin kollapsa”.

Han säger att han har anpassat sina utgifter efter små inkomster, nära existensminimum. För kulturarbetare är kris ett normalläge, även i en ekonomi som i övrigt fungerar. Det låter bräckligt för ett samhälle som säger sig vilja ha ett kulturliv, och menar allvar med det.

Egentligen var det just det här som Gustaf Lords skisser skulle ha handlat om. Om hur årets kris gjorde det extra tydligt att frilansande kulturarbetare utgör en egen del av ett prekariat som inte innefattas i vanliga sociala skyddsnät, och om vilken bristande förståelse det finns för att det ens ser ut på det sättet. När staten ville rädda företag genom särskilda åtgärder var det liksom ingenting som kunde tillämpas i hans typ av verksamhet, berättar han. Han kunde inte permittera någon personal. Han kunde inte heller söka stöd för att han blivit av med uppdrag.

”Som illustratör är det väldigt sällan man har några uppdrag avtalade långt i förväg”.

Det är mer att någon ringer i panik och frågar om man kan göra något snabbt. Och om de samtalen slutar komma så kan man inte hävda att de skulle ha kommit om situationen varit mer normal, även om man själv vet att det funkar så.

”Så det var ganska tydligt att de redovisningskrav som fanns inte speglade verkligheten för frilansande kulturarbetare”.    

Om detta ville han göra en serie, men när han provade märkte han att det helt enkelt inte funkade.

”Det blev bara så himla bittert och tråkigt. Jag blev less på mig själv.”

Det speciella med Gustaf Lord och Samira Englund är att de båda trots allt kan se tillbaka på 2020 som ett väldigt bra år. Trots alla mejl med besked om uppskjutna eller inställda arrangemang betraktar de båda detta krisår som ett år av genombrott.

Gustaf Lord har under året gett ut två barnböcker i samarbete med den bästsäljande författaren Jens Lapidus, vilket gjort att han numera är en etablerad illustratör. Att han har stängt in sig har också inneburit att han kunnat jobba mer. Han säger att coronasituationen egentligen inte har drabbat honom så hårt, och att han också har lite dåligt samvete för det. Science fiction-serierna verkar han dock fortfarande inte ha tagit upp igen, utan den här fysiskt trängda situationen har i stället tvingat honom att bli mer självbiografisk.

”Jag har aldrig tidigare varit så här egocentrisk och självreflekterande. Men det är väl ett resultat av att min omvärld inte är så mycket större än mig själv och min egen tänkande hjärna just nu."

”Allt blev annorlunda, och allt blev som vanligt”, säger Samira Englund.

Hon menar att hon inte kunnat ha haft det bättre än vad hon har haft det i år. Ute i världen har det varit kris, men för henne har det trots allt inte varit så annorlunda. Hon bor på landet, i skogen, och om Gustaf Lord i sin lilla lägenhet tvingats inåt i isoleringen, in mot jaget och tänkandet, så verkar Samira Englunds energi i stället ha riktats mot att upplösa dualiteten, föreställningen om en gräns, mellan jaget och det som finns omedelbart runt omkring.

Att hon tvingats att vara hemma ser hon helt och hållet som något positivt. Hon säger att hon varit ännu mer i ”sitt universum” under året. En ganska liten yta, som hon har lutat sig inåt mot. Små delar av skog som hon varit mer i. Enskilda träd som hon varit ännu mer uppmärksam på än tidigare. Till hjälp har hon haft en fyraårig dotter, som brutit upp hennes invanda seende och fått henne uppmärksam på nya detaljer.

”Jag läser om allt det stora som händer utanför, men jag hanterar det genom att vara ännu närmare naturen."

Hon säger att hon inte vet hur mycket det kommer att ge mig att titta på det som hon skickat in som dokumentation till regionen i det här projektet. Hon ser fram emot att kunna visa hur drastiskt hennes konstnärskap förändrats under året, men det kommer att ske på galleri. Men lite kan man ändå se på de bilder hon visar. En knotig del av ett träd, böljande grafik, naturmåleri.

Isoleringen har för henne inneburit att hon kommit in i ett flow i sitt arbete. Tidigare har Samira arbetat mycket med måleri som föreställer slutna rum, inomhus och ofta med modernistisk inredning, med någon sorts mer eller mindre surrealistisk öppning utåt. Men nu verkar hon helt ha brutit också den gränsen, så att allt utspelar sig utomhus.

"Det finns inte ett rakt streck i en enda målning längre”, säger Samira.

”Det är mycket rötter och knotiga, murkna trädstammar och grenar”.

Hon berättar att hon vistats mycket i en vattensjuk skog som finns i närheten av hennes hus. Där har hon krälat runt i en vit skyddsdräkt och tagit fotografier. Hon beskriver det som ett sätt att ”vara nära något, att vara uppe i något.”

”Att bearbeta det konstiga, att vara här – samtidigt som det stora händer där ute”.