Om konsten i krisen och krisen som synliggörare - Valerie Kyeyune Backstrom

Sedan pandemin blev ett faktum har kulturarbetare både varit märkligt närvarande och frånvarande i debatten – låt mig förklara. Närvarande, som i att det varit kulturarenor som först stängts ner, som tydligast reglerats av rekommendationer och lagar. Frånvarande – i frågan om ekonomiska villkor, men kanske än mer i samhällsbetydelse: här fanns hela tiden konstens inneboende konflikt som livsviktig vs lyxvara som underliggande i samtalet, i värderingen, och där dessa ytterlighetspositioner verkade vara de enda möjliga att inta.

När Sunday Times kartlagt vilka yrken befolkningen ansåg som minst samhällsbärande, dök konstnären upp som nummer ett, mindre nödvändig för samhället än både PR och teleförsäljare. Och nog stannar inte samhället om konstnärerna går ut i strejk och samhället kollapsar kanske inte om kulturarbetare försvinner för en tid. Ändå går det inte att reducera konstens funktion till detta, det är att titta på frågan från fel håll.

Samtidigt har konstnären under detta år plötsligt framstått som en föregångare. En vars arbetssätt plötsligt var efterfrågat, var någon som var van vid att arbeta hemifrån eller ensam. När det isolerade arbetslivet blev ett riktmärke framstod således denna långvariga erfarenhet av detsamma som en kompetens. I bästa fall. Som ett försprång, eller en förmån, i de flesta fall.

Och nog kunde väl också en stor grupp av de kreativa frilansarna framstå som priviligierade, som på ett sätt kunde leva på relativt oförändrat; som redan jobbade hemifrån eller ensamma, som redan ägnade sig åt stora sjok av självisolering, som var van att producera utan direkt överinseende av en chef eller närvarande kollegor.

Och därmed framstod återigen de kreativas arbetsförhållanden både som en fråga om lyx och nöd. Och även om konstens nödvändighet inte kan reduceras till en fråga om verklig nöd, som den rent fysiska man ställs inför i frågan om förnödenhet såsom mat, husrum, så är den ändå nödvändig för vår mentala överlevnad. I tider av isolering har den kanske blivit än mer viktig. När omvärlden varit stängd och sociala kontakter reglerade är det i litteraturen, konsten, musiken och filmen frihet och tröst har kunnat hämtas.

Samtidigt vore det en lögn att säga att kulturarbetare som grupp inte drabbats. Även om den lilla världen inte alltid förändrades i grundvalarna, så gjorde omvärlden det, och det gör något med en, även om man varit en av de lyckosamma som inte avlidit eller hanterat en närståendes bortgång i denna pandemi. Och även om många kreativa yrkesutövare inte behövt förändra sitt själva arbete, har möjligheterna till inkomst många gånger minskat eller helt försvunnit. Den självvalda isoleringen bygger ju på förutsättningen att det finns en omvärld därute, att verka i, att få uppdrag av, att hämta inspiration ur.

Och om sjukdomen gjort något, så är det att förstärka de klyftor som redan fanns, som låg där latent, som nu uppträder i relief. Av en del har detta välkomnats, inte pandemin i sig förstås, men som en katalysator, som strålkastare mot allt det ohållbara i samhället; att när detta är över, eller medan det fortfarande håller på, så ges vi nu klar insikt, en möjlighet att rätta till samhällets orättvisor.

Och det är en tröstande tanke, särskilt i detta onådens år. När vi alla längtar efter något bättre är det lätt att tänka att året 2020, denna pandemi, ska lära oss något. Att alla maskor som nu uppmärksammas ska stoppas igen, lagas, lappas – att erfarenheten av att vara utelämnade, till varandra, till oss själva, ska få oss att förstå och värdesätta det som verkligen betyder något.

Eller så blir det bara som att vakna efter en feber, frisk efter en lång förkylning: tacksamheten över att kunna andas genom båda näsborrarna, som man svor att man aldrig skulle ta förgiven, tynar bort lika snabbt som sjukdomen.

Den amerikanska kritikern Susan Sontags kanske mest kända verk, Illness as metaphor från 1978, inleds med det odödliga citatet:

”Illness is the night-side of life, a more onerous citizenship. Everyone who is born holds dual citizenship, in the kingdom of the well and in the kingdom of the sick. Although we all prefer to use only the good passport, sooner or later each of us is obliged, at least for a spell, to identify ourselves as citizens of that other place.”

I essän fortsätter hon utreda sjukdomens plats som en metafor (för exempelvis romantiskt lidande, djupsinnighet, styrka, straff) och varnar för farorna inbyggda i detta. Istället vill hon uppmana oss att se på sjukdom befriat från detta önsketänkande, befriat från djupare innebörd än just det rent biologiska: en sjukdom är ett virus, en bakterie och så vidare, inte ett straff, inte en lärdom. För att prata med Gertrude Steins röst, vill Sontag påminna oss: en sjukdom är en sjukdom är en sjukdom.

Och kanske efterlyser jag samma nykterhet även i dessa tider, kanske gör vi därför bäst i att, inte sänka våra förhoppningar, men förflytta dem, från sjukdomens flyktiga sfär av klarhet till en annan, mer solid grund att bygga på. Som inte bygger på nödens nyvakna desperation, utan förlikningen med att även denna tid ska passera. Och då kanske vi inte lärt oss någonting. Och det är det underbara med att vara människa, men också det fruktansvärda. Och mot det finns ingen lösning, förutom att dokumentera, att vittna, att berätta, att skapa.